Vad kommer man att minnas från Sotji?

Hockeyfinalen tände aldrig till riktigt tyckte jag, det kändes som förlorat redan från början för vår del. Det här blev ingen match man kommer att komma ihåg så länge. Mer än kanske för det där med dopingavstängningen av Bäckström.

Och förresten med mitt minne skulle jag väl inte lägga så mycket på minnet även om det gått bättre för Sverige. Från första OS-guldet (1994) minns jag bara straffslagningen och Foppas mål som jag då trodde han missade minns jag, man såg ju aldrig pucken gå in i mål i TV-sändningen. Från andra OS-guldet (2006) minns jag bara Lidströms kanon när han dundrar in segermålet mot Finland. Så är det med minnet när man närmar sig 70.

Lilla Määttä var en stor idol då

Däremot minns jag VM-57 i Moskva bättre. Sverige behövde oavgjort mot Sovjet. Määttä gjorde 4-4 och jag satt klistrad vid radion och svettades. 10 sekunder kvar och Sverige byter kedja, Hyland räknar ner och matchen är slut. Sporten man såg som grabb glömmer man aldrig, speciellt vi som är kalenderbitare glömmer aldrig. Speciellt mellan 12 och 15 år verkar allt ha fastnat i hjärnan.

Från OS i Sotji hoppas jag att jag kommer att komma ihåg stafettgulden i alla fall, men ibland är det förluster som fastnar i minnet. Att VSK en höstdag -55 fick spö av Sylve Bengtsons Halmstad med 9-0 är inbränt i minnet, likaså publikrekordmatchen -55 där VSK fick spö mot Sandvikens IF (1-3) där Kurt Cahlman lite fegt flera gånger sparkade ut bollen till inkast, sånt där onödigt minns man.

Men så klart kommer jag att minnas Uppdrag Granskning-programmen om Sotji också och kanske att det var det bästa vinter-OS nånsin för Sverige.

#blogg100 nr 28 - 72 to go