torsdag 5 september 2013

Grattis bloggen! "Utsikt från torpet" fyller fem år i dag.

Det här inlägget ägnas helt åt den egna bloggen och mitt jubileum. Rätt ointressant för andra så sluta läs här och sätt på TV:n i stället om det luktar föreningen för inbördes beundran och det kommer nog att bli lite ovanligt långt och tråkigt idag.

Eller ta del av de här informationen: Just idag för fem år sen togs de första stapplande stegen. Jag hade hört nånting om "blogg", vad var det? Facebook hade jag haft ett år och förstod väl att det här också var nåt med att skriva sina åsikter på nätet, det skulle vara kul att prova tänkte jag. Jag hade hört ett program på Kulturradion strax innan där man diskuterade bloggar och jämförde några olika bloggare och jag förstod att här kunde vem som helst vara med, och jag har alltid tyckt om att skriva. Men skulle jag kunna? Och våga?

Så var vi hemma i lägenheten på Katrinelundsvägen en helg då Elisabeth skulle ha kräftskiva med sina kompisar i stugan och vi var "föräldrar non grata". Jag satt hemma och knappade på datorn som vanligt och googlade på "Att börja blogga". Lätt som en plätt, där stod ju precis hur man skulle göra.

Vad skulle jag skriva om? Ditten och datten, min tillvaro som pensionär och motionär tänkte jag. Men vad skulle bloggen ha för adress, det var det första jag skulle bestämma? "stentorpet.blogspot.com" fick det bli. Lite ogenomtänkt, men så fick det bli. Och en titel skulle det vara, "Utsikt från torpet" kom direkt utan att tänka. Jag borde ha tänkt till en stund först, men nu efter fem år ändrar jag inte på det här.

Så skrev jag några korta inlägg, och det gick förstås bra. Det är lätt att skriva i Blogger med gott om instruktioner hur man ska göra. Och jag provade det som gick att prova, att länka och lägga in bilder och filmer och sånt. Jag gick på pumpen rätt ofta och gjorde en massa fel, men då lär man sig.

Korta inlägg i början och redan efter fem inlägg hade jag hunnit skryta över att jag varit i NY och sprungit marathon och jag hade också hunnit notera missnöjet med pensionärsskatten, samma ältande som nu alltså. Redan i det femte inlägget nådde jag min största framgång i mitt bloggande ända fram till idag! Det var väl lättare att komma fram i bloggarbruset då för fem år sen. I mitt 5:e inlägg där jag skrev så här:

Min första bild på
bloggen
"Ted Harris & Ann Lagerström berättade i TV om sin bok "Konsten att leva innerligt" som bygger på Sören Kierkegaards filosofier om att det inte räcker med kunskap, det behövs visdom och innerlighet också för att använda kunskapen.

Det där gick jag på som den värsta reklamslogan så nu ska jag ut i boklådorna och leta" 

Så skrev jag och la ut bilden på bokomslaget i blogginlägget.

Det där korta inlägget råkade författarna eller förlaget se och la ut på sin hemsida för boken. Min blogg låg redan efter fem inlägg ute som en länk på en hemsida och jag fick en massa läsare direkt. "Vilken rivstart" tänkte jag "jag kommer att bli en bloggarkändis." När jag tittar nu ligger länken till min blogg fortfarande kvar på deras hemsida, tom med ett citat från mitt inlägg, men nu är det väl inga som letar där längre.

Jag köpte boken och har läst den två gånger och ska läsa den igen asap, men framgången kom av sig, det här var en engångshändelse vad jag vet. Några stora läsarmassor har jag aldrig lockat.

Jag blir förstås glad om någon läser min blogg ibland, men jag har väl aldrig trott att jag skulle få tusentals läsare, inte hundratals heller. Vi som skriver och driver såna här småbloggar gör det nog ofta bara som ett lättsamt tidsfördriv för att samla ihop våra tankar lite för oss själva.

Ett par gånger har jag lagt av och stängt ner bloggen men börjat igen efter några månader och tills det kommer något nytt fenomen som är bättre och modernare än att skriva bloggar kommer jag nog att fortsätta min ibland dagliga kontemplation vid tangentbordet. Det här kommer att bli mitt blogginlägg 1700, alltså 340 inlägg om året. Är det klokt det, att avslöja sina virriga tankar så ofta. Och offentligt dessutom. Diskutabelt, men "så ä' dä" som vi Västeråsare säger.

Det här var ett alldeles för långt inlägg, men det var ju jubileum och jag ville dokumentera lite. I morrn blir det kort som vanligt. Om jag nu kommer på något att skriva om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar