Ibland blir jag avundsjuk

Det är en hel del egenskaper jag saknar men skulle vilja ha. Tänk om man var lång och snygg, vältalig, musikalisk och en centralpunkt i sociala sammanhang. Men så blev man inte och det är ju lite patetiskt att gå och sukta efter det man inte blev, men en sorts folk är jag rejält avundsjuk på - dom där som inte är så glömska.

...och joggingskorna!

Man hade väl åtminstone kunnat fått ett normalt minne. På väg hem till Västerås efter en helg i Uppsala och Solna frågade Margareta: Tog du med dig joggingskorna hem. Jag tog en joggingtur i Uppsala. Dj-ar, tänkte jag, dom står ju kvar i hallen där! Precis samma sak hände sist vi åkte hem från Sala, inte hade jag packat ner joggingskorna. Och det är ju lite kinkigt nu i slutspurten inför Stockholm Marathon om skorna står på fel ställe.

Men idag liksom förra gången blev jag räddad av Margareta, hon hade förstås packat ner dom utan att tala om det för mig. Men hon hade väl kunnat låta bli att skrämmas så där!

Och i bilen får jag hela tiden hjälp av min co-driver när jag glömmer bort mig. "Du kör på fyran" när jag borde växla upp, "Det är nittio här" när det går lite för fort (eller för sakta). Hur kan en del komma ihåg och lägga märke till allting?

Jag pratade lite om det här med en spinningkompis häromdan som påstod att det bara är dålig koncentration, men så enkelt kan det inte vara, det är en egenskap bland alla andra som nån gång kan vara praktisk också om man t.ex. vill glömma sina tabbar, och jag glömde inte att skriva dagens djupsinniga inlägg här i Utsikts-bloggen och det var ju i alla fall bra. Bara sju dagar kvar nu i Blogg100-serien.